I början av sommarlovet 2007 så ropade pappa upp mig och Linus.
Vi satta oss ner vid matsalsbordet.. Mamma satt redan där.
Vi såg att hon var ledsen, att hon inte ville det här.
Pappa började med att säga att han har det jobbigt just nu och att han skulle flytta..
Jag minns inte vad jag tänkte, bara att det var det värsta ögonblicket i mitt liv.
Jag trodde inte på orden först..
Mamma klappade mig på rygggen och då kom det.. tårarna som inte kom först.
Jag sprang in på mitt rum och slängde mig på sängen.
Efter ett tag så orkade jag inte vara hemma mera, jag ringde Johanna..
En bästa vän som jag vet alltid finns där!..

Sommarlovet gick och lite till..
Jag var nästan aldrig ute, utan var hemma med mamma.
Hon måde inte bra.. det var en hemsk syn för en 14åring..
Efter ungeför 4 månader så flyttade han hem.
Mamma blev ju självklart glad.
Men jag ville det inte, jag tyckte han hade svikit oss..

Tiden gick och pappa och jag hade 1,5år med bråk.
Jag ville inte lyssna på honom, han bestämde inte över mig längre.
Men vi blev vänner, och jag trodde aldrig att jag skulle kunna få denna kontakt med min pappa igen.
Han blev den jag kunde säga saker till som mamma inte ville fatta.
Men.. det lyckliga ska alltid förstöras.

För 1 månad och 3 veckor sen så började jag fatta att det var något som var fel mellan dom
och så kom dagen jag fattade vad som skulle ske..
Jag väntade i en hel månad på att du skulle berätta
och sen kom dagen.
Jag blev uppropad, Linus var redan uppe.
Jag fattade med en gång
Pappa: Jag har en sak att berätta..
Linus blev så chockad för han hade inte fattar något så han bara, inte igen och så gick han.
Jag hade ju vetat ett bra tag, men det var inte kul att höra honom säga det.
Jag ville ju ha haft fel...

Men jag är äldre nu, jag kan styra mina känslor inför folk.
Men jag har vänner som ser, vänner som alltid kommer finnas där.
Dom är det bästa i mitt liv, utan er vet jag inte vad jag skulle ta mig till ?
Tack för allt, jag älskar er ♥