Ute på midnattsgatorna faller känslorna fritt och åter igen fruktar vi morgondagens ljus då det stiger över hyres husen och målar min skugga ännu mörkare än nattens. Jag vänder mig om i sängen, bakis som jag är, ber en bön till mannen på molnen om att göra alla de misstag som natten förde med sig ogjort. Fast både han och jag vet att Gud inte finns. Vi vill bara ha en ursäkt att snacka med någon när ingen annan lyssnar. Så vi pratar med den svarta fläcken i taket istället. Det är lite ensamt bara.